2017 började jag studera masterprogrammet i avancerad klinisk vård, där utbildningen bland annat omfattade patientsäkerhet och ledarskap. Men det som kom att påverka mig allra mest var tematiken kring ensamhet och gemenskap. Mina erfarenheter ute på fältet, som ibland varit både frustrerande och hjärtskärande, blev en stark drivkraft och ledde mig allt djupare in i studierna om just ensamhetens betydelse för hälsa och välbefinnande.
Jag började inse att det finns en tydlig koppling mellan fysiska åkommor och ensamhet. Det handlar om människor som inte har en enda nära vän eller anhörig, och patienter som uttrycker sin sorg över att inte ha någon att prata med – vissa har inte delat sina tankar med någon på flera månader. Jag minns en äldre man som ringt 112 för vad han beskrev som andnöd. När vi väl kom fram visade det sig att hans oro handlade mindre om fysiska symtom och mer om att han kände sig ensam och otrygg. Han ville egentligen bara ha någon att prata med för en stund och känna mänsklig kontakt.
Jag har också mött yngre människor som ringt 112 och hotat med överdoser, utan att faktiskt ha tagit några mediciner – de ville bara bli hörda och få någon att tala med. Andra har ringt mitt i natten, rädda och ensamma, bara för att dela sin oro. Jag har mött äldre personer som gråtit över att bo ensamma och längtade tillbaka till vård- eller bäddavdelningen, personer vars vänner redan gått bort, som inte har barn eller vars familj bor långt borta.
Det blev alltmer tydligt för mig att detta är en patientgrupp som faller mellan stolarna i vårdsystemet. Deras primära behov handlar inte alltid om vård, utan om gemenskap och mänsklig kontakt. Min frustration och min önskan att förstå detta bättre blev startskottet för mitt masterarbete och det forskningsområde jag nu brinner för – ensamhet och dess koppling till hälsa. Men framförallt – hur vi kan motarbeta den.